Gonatt, ses en annan dag.

Lite skevt kanske, men lagom till att våren drar igång på allvar så lägger sig den här bloggen i vila. Precis som vilken radhusträdgård som helst kommer den att återuppstå när förutsättningarna är optimala, men just nu finns det för lite vatten och sol (läs tid och ork) för att blogga. MEN. Min trädgård har ju en Instagram som är alive and kicking! (Den syns här till höger också) Följ den vetja! prunksnotdead är namnet, logiskt nog! (Och visst är Instagram faktiskt egentligen lite roligare än bloggar?)

Halmstadgruppen och fröna.

Vissa säger att växter mår bra av när man småpratar med dem, vi låter våra frösådder njuta av konst. Det är oklart vad ricin har att göra med den borgerliga moralen, men småplantorna verkar trivas under Erik Olsons surrealistiska verk. Det monstruösa i att de växter flera centimeter per dag matchar på något sätt det lätta obehaget i tavlan.

Ricin + ”Den borgerliga moralen i skriftestol” 1937 (beskuren).

 

Konsten att göra grannarna nyfikna.

Växtlampan är bra på så många sätt. Inte bara får den fröna att må så mycket bättre än i ett solsnålt februarifönster, den får dessutom grannarna att spekulera i vad det egentligen är man håller på med. Cannabisvibben är stor när mörkret lägger sig över förorten och det lilla fönstret i vårt extrarum lyser som Betlehems knarkstjärna. Eller har vi bara börjat preppa för Beach 2017 med en retromodern solarielampa? Nej vi daltar ju med våra fröbebisar med hjälp av 1600 lumen.

Under lampan just nu är som synes kronärtskocka, ricin, verbena x 2 och borstnejlika (och en stackars butiks-mynta och ett misshandlat paradisträd där på kanten). Borstnejlikan (dramatiskt mörkviolett) blev jag förälskad i på Ulriksdals självplock förra året och bestämde mig för att göra ett försök själv, även om oddsen är emot mig. Dels för att jag aldrig riktigt kommit överens med ettåriga romantiska sommarblommor, dels för att jag verkligen inte har en aning om var i trädgården de ska få plats.

 

Sex månader till blom.

Senast sista januari ska man så verbenorna, om man vill sitta skuggad av höga lila stänglar i augusti och september. Och det vill man ju. Vi har nu slängt ut diverse sylt-, senap- och gurkburkar för att få plats i kylskåpet med två tråg verbenor i vardande.

I år kommer fröna hela vägen från England efter förra årets skandalfrön. När man jobbat sex månader för att få fram plantor var besvikelsen och frustrationen ENORM när det visade sig att fröleverantören slarvat med sorterna och blandat två sorters verbena. Den ena sorten skittråkig, och det var såklart den som dominerade i krukorna när blomningen väl kom igång. Inga namn nämnda (eller jo, fröna var från Impecta).

Tråkig sort (Verbena incompta):

Normal och superhärlig sort (Verbena bonariensis):

Någonting måste plattas till.

Förra året fick jag en växtpress i present av min bror och svägerska. Jag pressade först våren, sedan sommaren och så hösten.

Men nu?

I brist på grönska utomhus får man istället vända sig inåt. Mot fönsterbräden, hyllor och piedestaler. In med krukväxterna i pressen således.

Rexbegonia, nästa gång vi ses är du platt.

Hej då.

 

It’s oh so quiet…

På bloggen, i trädgården. Som vanligt misströstar man lite; finns det något där nere i jorden, finns det något därinne i huvudet. Blir det verkligen vår?

Som här. Orkar den här rabatten komma igen? Rodgersian ser ut som något som skulle kunnat grävas upp tillsammans med Bockstensmannen.

Kaprifol, eventuellt död pga flyttade den liiite sent i höstas.

Smultron som säkert långsamt frusit till döds i sin kruka. Schysst.

Min älskade klematis, min pride and joy som tar över allt i augusti. Inte lika kaxig nu.

Och så klätterhortensian, som har en oviss framtid efter att halva trädet den klättrar på blåst sönder.

Men det verkar också snart vara dags att städa efter den förra festen eftersom de nya gästerna är på väg:

Snödroppar som jag knödde ner här i våras efter att de blommat inomhus. De har uppenbarligen kämpat för att få av sig täcket av eklöv, så jag hjälpte dem lite på traven.

Och så den här julrosen som väl egentligen redan är försenad, men så länge den verkligen kommer upp och stannar kvar ett tag är jag helt och hållet nöjd.

 

Löklurendrejeri

Jag har namn på mina rabatter. Mest av praktiska skäl, för att kunna veta i vilken rabatt jag petat ner vad. Och ibland lite sentimentala. Ibland byter de namn också. Den här heter ju egentligen ”Trädgårdsboden” men under ett par veckor varje vår kallas den för ”Den holländska”. Av röda skäl:

”Mormorsrabatten” domineras just nu av ett rosa löjtnantshjärta som får mig att tänka på just mormor. Hon hade ett sådant på landet för länge sedan, på den tiden rådjur inte åt upp allt roligt man grävde ner därute.

Som komplement till detta hade jag tänkt mig ett par romantiska och lite kitschiga narcisser nu på våren. Bilden på lökpåsen var lovande. Verkligheten kändes inte lika rätt. Kan man reklamera lökar?

Avhärdning/daltande

I väntan på en riktig bebis tar jag hand om 50 stycken andra. Det är ett tiotal pelargoner, några som faktiskt överlevt den styvmoderliga vinterförvaringen i garaget (glömmer alltid att vattna…) och ett par nytillskott. Och så 30+ jätteverbenor, som jag inte har en aning om var vi ska ha plats för, men min man lovar bort plantor till höger och vänster så det löser sig nog. I växtskåpet på balkongen står även några kronärtskockor, odlade mindre för eventuell skörds skull och mer för deras taggiga pampighet.

Det bärs in och ut, morgon och kväll, tills det riktiga barnet kommer då jag räknar med att jag kommer glömma dem ute någon kväll. Men förhoppningsvis är de då tillräckligt starka för att klara det. Kämpa!

Till vänster på balkongen IKEA:s ”Hyllis” för 99 kronor. Allt en plantavhärdare behöver:

Var sitter bromsen?

24 grader i maj! Svenskarna drabbas av masspsykos och får panik om de inte är utomhus. Omsättningen för Plantagen varvar sig själv, konstrottingmöblerna flyger från hyllorna på byggvaruhusen och tappkranarna på ställen med uteservering rinner konstant. Föreställer jag mig. Själv har jag tillbringat våren med att växa själv. 13 extra kilo varav ett par är vatten, ett par okynnesätning och cirka 3 är en ny medborgare som snart borde komma ut.

De senaste dagarna har jag knappt kunnat lämnat tomten eftersom magen är i vägen, men sommarens hetsighet är ju nästan ännu mer påtaglig här. Tittar man bort en sekund är det något som växt upp och börjat blomma. Häggen till exempel, den gick från blad som musöron till full blom på två dagar. Och även om jag stryker längs radhusets gavel om och om igen bara för att lukta på den så tycker jag ändå att årstiden kunde stanna upp och ta ett djupt andetag nu.

Och pion, jag älskar dig för att du redan har knoppar, men det är ingen brådska. Vi har veckor och månader framför oss. Dessutom ska jag ju vara föräldraledig så du kommer garanterat hinna tröttna på mig och mina fingrar som inte kommer att kunna låta bli att känna lite på dina stora vita blommor.

 

Damutflykt – jag lät soffan för 6000 stå kvar.

Har jag varit på Ulriksdals Slottsträdgård förut? Jag trodde det, men samtidigt har jag inget minne av ändlösa rader blommor i växthusen, självplock av tulpaner eller kaféet. Och det känns orimligt att man skulle glömma bort gigantiska bord med Sanktpaulior. Tantiga och lite svårälskade men när de är så här många måste man släppa ner garden. Jag skulle vilja ta hem allihop.

Men innan jag kom in i växthuset stod jag väldigt länge med näsan rakt in i de här. (Tills grannfruarna från Finbagarvägen hade gått vidare och jag fick lomma efter.)

Vidare i växthuset. Om man skulle ha mer industriell odling som målsättning för påtandet skulle jag någon gång vilja kunna sätta upp en sån här skylt. Moderplantor, som står stoiskt i växthuset och  producerar sticklingar.

Och sedan det där med självplocket då. I ett svalt rum stod anemoner, franska tulpaner, ranunklar, eucalyptus och magnoliakvistar. De här viskade ganska övertygande att jag skulle köpa dem.

Men jag gick loss i tulpanrummet istället. Man fick dra upp dem med lökarna! Så otroligt tillfredsställande att peta med fingret i sanden och sedan med ett fast grepp få hela alltet i handen.

På vägen ut hade jag gärna plockat med mig den här rottingsoffan. Jag kan tänka mig att den är perfekt att sitta och amma i på altanen framåt sommaren?

Men samtidigt så inser jag ju att den var för stor både för plånboken och bilen: